Före det släppte vi ut hästarna och fixade lite. 

Red en timmes dressyrpass ikväll. Kändes väldigt väldigt bra. Flyttar henne  myket sidles för att få henne mjuk. I galoppen styrde jag ut som små serpentiner på långsidorna, alltså övade förvänd galopp, volter i lätt sits så hon gick chans att öka på, höja ryggen och kröka på nacken. Tog hjälp av gramaner idag med men det funkar för oss och eftersom galoppen inte sitter där är det lättare att hålla koll på hela hennes kropp om gramanerna hjälper lite. 

Fick såna rid-feels idag. Det gick så bra, och så var Amelie och jag själva. Känslan av att lyckas få ett så stort djur jobba rätt är sjukt. Att samarbeta och tillsammans klara saker, utvecklas. Det är inte många som hade tyckt det var kul att rida runt i ett "hus med sand i". Men för de som brinner för ridningen är det helt annorlunda. Denna timmen gick så snabbt, efterråt en andfådd och lite svettig Heidi. Båda nöjda, glada och gosiga. 

Jag är så otroligt glad att jag började rida för 10 år sen, så glad för alla tränare som utvecklat mig, alla hästar som man lärt av, yamina och vår utveckling. Heidi, alla människor, kompisar, familjer upplevelser, tävlingar, uteritter mm. Alla stunder då jag gråtit och skrikit på Yamina eller Heidi för att allt känns dåligt, för att påväg hem från tävlingen inse. Tåliga fina djur. Alla de stunder då jag vill gråta för att jag älskar ett djur så mycket, för att jag aldrig vill förlora min fina Yamina. För att relationen med Heidi är så annorlunda nu från när hon kom. För att ha roligt i stallet och skratta, tramsa. Göra saker som att rida o fika, galoppera lite okontrollerat, vem bryr sig. Det ska inte alltid vara ordentligt och strikt. Inte med oss iallafall, det älskar jag också. Det vilda, det som gör allt mer verkligt. Mer spännande, mer än en vanlig vardag, kul och utmanande. Yamina som inte bryr sig och Heidi som vänjer sig vid vårt högljudda. Gemenskap. Alla tillsammans. Just nu är det mycket Amelie, jag, Yamina och Heidi. Vi är alltid tillsammans. Och jag blir så varm av all kärlek. Kärleken för hästarna, människorna men även själva ridningen. Själva ridsporten. Att ha hittat det jag verkligen älskar, är värd all tid som går åt. Jag blir tung när jag tänker på att allt tar slut någon gång, men försöker påminna mig om att jag ska fylla 15 snart. Länge kvar. Jag älskar det här och jag ville bara skriva det. Jag orkar inte de här människorna som inte förstår sig på ridning men ändå påpekar det som något negativt. Kräver inte förståelse, men då fan ska de inte få fälla några onödiga kommentarer.  Det är ingen idé att försöka förklara. Därför är det så skönt att ha de här andra hästkunniga runt om sig, som förstår. 

Efter stallet och mat träffade jag Lovisa H, cyklade till bunkeflo, tog hennes pappas bil, körde lite och hem till mig. Ingen får mig att skratta så mycket som hon gör. Helt sjukt. ❤️❤️❤️