Idag skrev jag ut min dagbok, eller hur säger man? Den tog slut iallafall. Sorgligast av allt är att mitt sista inlägg i den var deppigt och sorgligt och nedstämt och dumt och ångestladdat. Har mens så är sorglig och känslig. Klämde iallafall in en sista rad bara åt dagboken. Däremot är ju dagboken till för att skriva ut i och sista sidorna ska fortfarande handla om mitt liv inte om dagboken i sig. Kände mig ändå lite skyldig.

 

Ikväll ska jag läsa igenom den men det är rätt jobbigt, pinsamt osv, skrattar ibland och får ångest över andra saker. Vissa sidor vill jag inte läsa för jag vill inte bli så påmind om hur jag kände/tyckte om något/någon. Det blir helt knas för det är ju jag som kännt de saker som står i boken och jag är medveten om att jag har kännt så men det blir så djupt när jag läser mina egna känslor.

 

Sen är det kul också. Hur mycket allt kan ändras. Mina åsikter, mitt sätt att se på saker och mitt sätt att hantera olika situationer. Det står ändå saker i den från två år tillbaka, sen min 14-års dag. Ångest att jag kan tänka "varför i helvete gjorde jag så/sa så/skrev så så jävla pinsam" och det är bara två år sen. Tänk då när man blir vuxen, eller om ytterligare två år kanske jag tycker så om sakerna jag skriver idag. 

 

Nu blir det att hitta en ny älskling